i ärlighetens namn.

jag är så sjukt trött på att hålla allting inom mig, det här är mitt liv, där jag spelar huvudrollen, och de finns ingen jävel som ska få förstöra de.

jag är så grymt besviken på alla "vänner", såna som man trodde att man skulle ha kvar hela livet och så visar de sig
att man bara passar om man dansar efter dom.
ena stunden är det gulligull och andra stunden så är det de motsatta.
jag kan ge er ett tips, bli sjuk.
sen ser du vilka som ställer upp för dig, och vilka som kommer med bortförklaringar som t ex:"jag har jobbat så mycket så jag har inte haft tid att höra av mig, det är skit stressigt på jobbet just nu, lågkonjunktur"
jaha?? du jobbar alltså dygnet runt i ett halvår? då kan jag säga till dig att du har blivit sjukt blåst.
eller var de jag som blev blåst?
sure, jag kan köpa att man jobbar, jamenar de ska vi väl alla göra någon gång i livet.
men att man inte ens kan slänga i väg ett sms eller ringa ett samtal, det köper jag inte.
bara för att man är vänner så behöver man inte umgås 24/7. men är man vänner borde man iallafall höra av sig, hur stressigt man än har de.


det finns en person som jag litar på, och de kommer aldrig förändras.
och det är Nathalie.
hon är min stjärna.

sen har jag ju familjen, ni är också mina stjärnor, speciellt mitt hjärta S,
vi har gått igenom eld och vatten, och ändå står vi stadiga.

nu ska jag mysa med hjärtat.

tack för mig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0