minnen, livet och massa svammel.

jag satt och funderade lite här om dagen, och plötsligt så dök massor med barndoms minnen upp.
är de inte sjukt att minnet kan hålla så länge? jag har massvis med minnen, och på ett sätt är det väldigt underbart att kunna minnas alla underbara dagar och nätter, men face it, det finns saker man önskar varit ogjorda också, och så fort ett sånt minne kommer upp så kniper de till i magen och man försöker att tänka på annat, men man är fast.

mina barndoms minnen är i regel bra, väldigt underbara. jag växte upp i en familj som "alla" andras, med en mamma, pappa och tre äldre systrar, vi bodde i ett lugnt område där det alltid var massor med barn och vuxna ute. eftersom jag är yngst så är ju jag "skörast" och har väl fått mest uppmärksamhet under uppväxten.jag var inte den som gjorde tonårs uppror, jag var den flickan som lyssnade och visade respekt, iallafall för äldre. men jag växte ju också upp, hamnade i lite fel sällskap men bröt sedan med dom, det är jag glad över för det är allt annat än tufft att göra dumma saker, de är bara idioter som låter sig svepas med för att man kanske ville förändra sig själv. däremot har jag haft några tuffa tonår, ätstörningar i flera år, och sen kom panikngesten som jag fortfarande kämpar med.

jag har aldrig varit "cool" jag har varit den ensamma och försiktiga tjejen, aldrig stått upp för mig själv, och alltid låtit människor trampa på mig, och jag söker absolut inte sympati, för livet är vad man gör det till, de finns en människa som kan förändra ditt liv, och det är du.

som jag ser mig själv idag så skulle jag säga att jag är stark, jag är starkare än de flesta jag känner eftersom jag har gått igenom mycket, och jag står fortfarande på mina egna ben, jag lutar mig ofta mot någon för att få stöd men i det stora hela står jag och är stark.

och jo, innan jag slutar ska jag bara slänga iväg en stor puss till min älskling S, du är underbar, i med och i motgång.
du har haft det tufft med mig, men du är fortfarande vid min sida och jag älskar dig mer än allt.

tack för mig!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0