kärlek?
sitter och lyssnar på musik, då börjar alltid tankarna virvla i huvudet.
varför ska det vara så svårt med kärlek? antingen blir man sårad eller så lyckas man såra, vad är egentligen värst? mitt hjärta har fått så många smällar så jag börjar bli van, men vad gör man när man måste såra någon men vill inte? ska man hålla tyst för deras bästa eller ska man tro på att "tiden läker alla sår"?
jag vet av egen erfarenhet att tiden läker inte alls alla sår,
men med tiden blir det lättare att leva med dem.
och just nu är jag i ett sådant skede i mitt liv att jag blir kär väldigt snabbt, men det är inte äkta.
för innerst inne vet jag att jag behöver den här tiden för mig själv. för jag är 21, det här kan vara sista gången jag är singel. sen ska man ju bilda familj.. så man ska nog ta vara på den tid man har själv.
och när jag för en gångsskull i mitt 21 åriga liv mår riktigt bra så vill jag ju resa, jag vill växa i mig själv och uppleva saker, jag vill ha minnen!
jag vill inte ha kärleks trubbel, jag vill inte ha intriger och drama. jag vill skratta och vara glad, jag vill göra det som faller mig in, slippa ta ansvar för någon annan än mig själv. för jag anser inte att jag är vuxen, jag kanske är ungvuxen, men jag är inte vuxen, jag har ingen egen bostad, inga räkningar, behöver inte storhandla, torkar inte barn i rumpan (max och william är undantag). det jag vill ha sagt är att jag är inte vuxen än och jag planerar att inte bli det heller, på ett tag.
och pojkvänner, vad är de egentligen? skulle livet vara bättre med en flickvän?
vad skulle mamma och pappa säga?
jag vet inte, jag är förvirrad som vanligt, jag vill iallafall inte såra någon, då tar jag hellre smällen själv.
over and out.
