vad händer egentligen?
satt och läste igenom mina blogginlägg nyss och så slog det mig, jag är inte den människan som kastar skit på någon (inte utan anledning) även om jag kan tycka mig ha mina anledningar, men snälla. han är inte mer än människa.. visst jag är heligt förbannad på honom, men någon gång måste man gå vidare, släppa de där mörka molnet som hänger ovanför en, vi båda gjorde massor av misstag och det var helt enkelt inte meningen att det skulle vara vi. och det är jag glad över, och det är säkert han också, för vi båda mår bättre utan varandra.
kanske är det så att när man har så mycket ilska i sig så hjälper det inte att skriva massa skit?
man måste inse att man själv inte är någon dans på rosor helt enkelt. och jag vet, jag är svår att leva med.
jag kan vara egocentrisk så de bara sjunger om det, men samtidigt kan jag vara den du alltid drömt om.
det jag vill ha sagt, är att även om det här tar emot, så vill jag be om ursäkt.
jag vill be safet om ursäkt, inte för någonting som hände under vårat "förhållande",
utan all skit som kommit efteråt. jag vet vad jag pratar om, och det är precis så jag känner,
men jag behöver inte skriva det för att andra ska inse det, det kommer med tiden.
och ni som kommenterat, syftar på ida och elle, jag kan förstå er på ett sätt, jag hade reagerat exakt likadant
om någon hade hoppat på min pojkvän/vän.
men det ni måste förstå är att det finns två sidor av varje historia. och varje människa ljuger för att skydda sig själv.
och anledningen till att jag gör det här, det är för att jag vet att jag är en så pass stor människa,
så jag vet när jag gått över gränsen, men det har ni också gjort.
